The Graveyard Book (Kyrkogårdsboken) börjar, som så många andra romaner för barn verkar göra dessa dagar, med ett trippelmord. En mystisk karaktär, känd endast som “mannen Jack”, smyger in i ett hus och mördar mamma, pappa, och storasyster. När han kommer till barnkammaren däremot, saknas familjens tvååriga son, som har smitit ut i natten. Mannen Jack, vars tystnad och skicklighet i jakt inte riktigt verkar vara av denna värld, följer doften av pojken till en nedlagd kyrkogård i närheten. Något märkvärdigt händer. De döda på kyrkogården gömmer pojken från mördaren, och den skumme Silas – inte riktigt död, men inte heller riktigt levande – tar mannen Jack åt sidan, eskorterar honom lugnt ut från kyrkogården, och raderar hans minne. Pojken adopteras av de viktorianska spökena Herr och Fru Owens, och Silas utser sig själv till pojkens målsman då han är den enda som kan lämna kyrkogården och hämta mat. Silas vet att mannen Jack inte kommer att vila i sin jakt.
Vi är nu djupt inne i Neil Gaimans terräng här, och det är svårt att tänka sig en mer förtjusande och skrämmande plats att spendera 300 sidor på. Fru Owens döper pojken till “Ingen”, och i varje kapitel är Ingen två år äldre än i det föregående, och går på så sätt från spädbarn till ung tonåring genom en serie av inte alltid sammanhängande äventyr. Gaimans berättande tenderar att luta mot det episodiska, och det finns kapitel i Kyrkogårdsboken som skulle kunna vara separata noveller. Detta gör boken än mer passande att läsa vid läggdags, och vad som förloras i kontinuitet vägs med råge upp av den otroliga vidden av Gaimans fantasi. Varje sida är fullspäckad av uppfinningsrikedom, både rolig och skrämmande, såsom den bistra fröken Lupescu, som kommer för att lära Ingen otrevliga läxor, eller den slutgiltiga mytologin om varför Ingen är jagad. Gaimans skurkar är skapelser så skrämmande att jag gladeligen skulle läsa en hel annan roman bara om dem. Och ja, de är verkligen en grupp skräckinjagande mördare, men barnböcker har alltid varit fyllda av död – man kan inte ha en föräldralös utan minst två döda personer, trots allt – och Gaimans ultimata läxa är helt korrekt: lär känna det, bli vän med det, sen glöm det och lev ditt liv.