I Nordiska myter – från Yggdrasil till Ragnarök får läsaren än en gång ta del av det uppslagsverk av myter, originella såväl som traditionella, som är Neil Gaiman. För många säkert förvånande nog, inleder Gaiman sitt senaste mytologiska verk med att tillkännage att den nordiska mytologin är hans favoritgenre inom mytologi, varpå han deklarerar att målet med boken är att återberätta dessa myter så korrekt och intresseväckande som möjligt. Med det förstnämnda målet i baktanke, introduceras sedan läsaren för Oden, Tor och Frej, men även Mjölner (Tors hammare), Gungner (Odens spjut), samt Skidbladner (Frejs hopfällbara skepp). Gaiman är en egalitär berättare, och är lika trolig att dedikera ett avsnitt åt att introducera Ratatosk, en illvillig, skvallrig ekorre – som bor i världsträdet Yggdrasil, och springer med meddelanden mellan den asätande draken vid dess rötter och den stränga örnen som bor i dess grenar -, som vilken annan karaktär i Asgård som helst.
Den illvilliga lilla ekorren är en tydlig illustration för hur mycket av nordisk mytologi som trots allt är många av oss främmande. Grekisk mytologi har absorberats så till den grad av allt från neoklassicism till psykoterapi att vi knappast ens registrerar när vi refererar till ett Oidipuskomplex, en narcissistisk personlighetsstörning eller en akilleshäl. Men trots att Tolkien tog dvärgarna och alverna från nordisk mytologi för att befolka Midgård har de inte på ett internationellt plan präglat västerländsk kultur i samma utsträckning. Hallarna av Valhall har väntat på att Neil Gaiman ska berätta deras historier för en ny publik. Förhoppningsvis blir denna samling bara början.