Neil Gaiman är en mästare av skräck, och han förstår sagornas natur, relationen mellan författaren, läsaren och karaktären i berättelsen. Oceanen vid vägens slut har likt flera andra romaner av Gaiman en ung huvudperson – ett påhittigt och bestämt barn – vars värld förvandlas av skräck och märkvärdigheter. Berättaren i romanen inleder sin historia med den av alla så fruktade katastrofen i barndomen, det sjunde födelsedagskalaset som ingen kom till. Hans föräldrar har en inneboende, en opal-gruvarbetare, som råkar döda en kattunge, och därefter begår självmord i familjens bil. Den här händelsen, fortfarande i den vanliga världen, är startskottet för ett skräckinjagande skifte i tingens natur.
Det bor tre kvinnor i ett hus vid slutet av en gång, vilka äger en ocean som verkar vara en ankdamm. En död fisk, som visar sig ha svalt ett viktorianskt mynt, leder till ett möte med något främmande, mäktigt, farligt, men inte helt ondskefullt. Det lyckas ta sig in i pojkens hus, där bara han vet att det inte är vad det verkar och att det tänker ta över. Pojken flyttar in till en värld av antik fara, hjälpt, när han kan fly till dem, av kvinnorna i huset vid slutet av gången, vilka inte heller är vad de verkar. Hans familjs totala ovetskap om hotet är del av skräcken, då en rädsla i barndomen är just insynen att föräldrar inte nödvändigtvis är starka eller förstående. Ett av nöjena i att läsa som barn är dock att se den uppfinningsrikedom barn har när de lämnas att sörja för sig själva – och medvetenheten om att sagans utformning innebär att de behöver göra det.